sigve.vidnes posted on august 05, 2009 13:22
Hej vänner!
Det är en ära för oss att få överta redaktörskapet för Okhaldhunga times för ett par månaders tid medan Kristin och Erik är i Norge och vi hoppas kunna ge er en liten inblick i hur arbetet fortskrider efter det att de åkt. Tomrummet blev stort såväl i arbetet på sjukhuset som i vår vardag när vi en tidig morgon i slutet av maj vinkat farväl till våra vänner och Samuels ”extra-besteföräldrar”. Livet här kring Okhaldhunga sjukhus upplever vi som en tätt sammankopplad enhet mellan sjukhusarbete, församlingsgemenskap och nära relationer grannar emellan. Många av människorna vi lärt känna dyker upp inom flera av dessa områden. Ni har säkert haft en aning om detta förut, men Erik och Kristin har en väldigt central plats i denna enhet och många uppgifter de har blir än tydligare när de är borta. Vi har dock blivit väl mottagna även av andra än Kristin och Erik här och då den första ihållande tystnaden efter deras avfärd klingat av har dagarna och arbetet börjat ta en lite ny, men bra form. Vi har en god support här av människor som vi tycker mycket om och vi skulle vilja presentera några av dem för er. Det finns förstås många fler, men här är ett par vi fångat på bild.
Dr Bhim
En ung man från mycket fattiga förhållanden som fått sin utbildning betald med missionspengar hela vägen upp till sin läkarexamen. Nu arbetar han i Okhaldhunga under ett år och gör ett fantastiskt arbete. Han har sedan läkarutbildningen även varit på Tansens missionssjukhus ett år och där samlat på sig en hel del erfarenhet, och är nu, trots sina unga år och korta arbetslivserfarenhet mycket duktig. Utan honom hade vi haft väldigt svårt att klara vårt arbete sedan Erik reste.
Syster Bishnu
Har arbetat under många år på sjukhuset som sjuksköterska. På senare år har hon även gått en kortare vidareutbildning för att kunna utföra anestesi i samband med våra operationer. Det är ovanligt med nepaleser som utbildar sig sent i livet men Bishnu som är 55+ utgör ett gott undantag och gör en väldigt värdefull insats på sjukhuset.
Ny familj
Sedan långt innan vi kom till Okhaldhunga har en liten 2-årig flicka varit centrum av mångas tankar och funderingar på sjukhuset. Hon var själv inte sjuk, men hade en psykiskt sjuk mor som under lång tid gett uttryck för att hon inte kunde ta hand om sina barn och att hon väldigt gärna ville adoptera bort dem. Efter en tragisk olycka med flickans yngre syster blev behovet av en ny familj än mer akut och Kristins kollega Anzu på social service kontaktade församlingen för att be för en ny familj till flickan. Knappt en vecka senare kom bönesvaret i form av ett par i kyrkan som inte kan få egna barn som gärna ville adoptera henne. Hon ses nu glad och sprallig i kyrkan varje söndag och både hennes och hennes biologiska mors situation har betydligt förbättrats.
Två med dubbel otur
En liten pojke på 10 månader kom till sjukhuset med ett pungbråck som plötsligt hade försämrats. Han var akut dålig och vi bestämde oss för att operera omgående i tron att det var en bit av hans tarm som blivit inklämd i bråcket och blodcirkulationen avsnörd. Det visade sig att det visst var en del av tarmen som hade fastnat, men att den delen var en inflammerad blindtarm! Han hade alltså blindtarms- inflammation i pungen, vilket är väldigt ovanligt. Operationen gick bra och han blev av med både sin blindtarm och sitt bråck. Efter lite problem med en mindre hudinfektion i operationsområdet är han nu utskriven från sjukhuset.
En annan pojke på 12 år låg inlagd på sjukhuset sedan ett par dagar när vi kom i mars. Han hade fallit och fått en fraktur i lårbenet. På många sjukhus opereras detta och man kan komma på benen ganska fort men här har vi inte den möjligheten utan patienten behandlades med sträckläggning under lång tid. När bilden här togs var han äntligen på väg hem efter sex veckors totalt stillaliggande i sträck och så ett par veckors träning med kryckor. Han hade då ytterligare flera veckor framför sig då han inte fick belasta benet. Igår kom han in till sjukhuset igen efter att åter ha fallit och slagit sig så svårt att frakturen gått upp. Nu har vi sedan hans senaste behandling haft besök av en ortoped från Kathmandu som dels är beredd att operera honom i Kathmandu om hans föräldrar har råd till detta, dels har kunnat ge oss lite råd så att vi här kan göra en lite enklare form av operation som också kan göra att konvalescenstiden blir betydligt kortare än den var sist. Det känns ju bra mitt i allt.
Monsunen är här
Det här är väl klädseln vi alla önskar oss just nu, gummistövlar och inte så mycket annat. Det regnar och är lerigt på stigar och vägar och mellan regnen är det varmt och fukten stiger snabbt. Det är fantastiskt frodigt, grönskande och vackert och vi njuter redan av mango, licthi och bananer och snart är det majsen och persikornas tur. Regnet är ju absolut nödvändigt för det nysådda riset och hirsen så vi är glada för det men det ger oss som småbarnsfamilj extra utmaningar – det är i stort sett omöjligt att få tygblöjorna torra!
Monsunen gör också att det är extra svårt att färdas i området och det tillsammans med att människor har det väldigt hektiskt med ris- och hirssådd gör att beläggningen på sjukhuset är rekordlåg, ca hälften mot vad den var för två veckor sedan. Vi är väldigt glada att vår nya sjukhusdirektör Tuk Bahdur Harijan hann komma för ett par dagar sedan för nu stänger flygplatsen på obestämd tid pga regnen och behovet av renovering. Tuk har fått ett varmt välkomnande här och vi tror redan starkt att det är rätt man på rätt plats.
Sten på bördan
Det är många i Okhaldhunga som hanterar sten på olika sätt. På några tomter ovanför sjukhuset gräver man ut all sten ur jorden för att ha redo för försäljning inför de eventuella nya sjukhusbyggnaderna och längs vägarna bärs det sten till nya vägkanter. Det är ett otroligt tungt och slitsamt arbete. Härom veckan kom en ung man som också såg ut att bära på en tung börda. Han var 19 år och vägde 28 kg när han kom in. Han hade varit sjuk i ett drygt år men inte sökt sjukvård förrän nu. Det visade sig att han var svårt sjuk i sina njurar och vi trodde att vi skulle behöva remittera honom vidare till ett större sjukhus i Kathmandu. Vid ultraljud visade det sig dock att han hade en urinblåsesten och vi bestämde oss för att operera den här. Det var en sten av stora mått, nästan 10 cm lång, som gett ett ökat tryck upp mot njurarna och han blev snabbt bättre när denna opererats bort.
Inte en dans på rosor
Vi är väldigt glada och tacksamma för allt som vi får vara med om här. Beskrivningarna ovan har gällt patienter där det för det mesta gått väl och där vi fått sett ett tillfrisknande, men det är ju inte alltid så. Det är många patienter som är obotligt sjuka eller åtminstone inte kan botas på vårt sjukhus och där släktens resurser inte räcker för att ta dem till ett större sjukhus, som bärs hem för att dö i sina hem. Flera patienter, både gamla och riktigt unga har dött på sjukhuset sedan vi kom, alltför illa där ann för att kunna räddas. På sjukhusen i Sverige och Norge så är det ju, tack och lov, en relativt ovanlig sak att bevittna åtminstone unga människors död så det är något vi är ganska ovana vid. Här är det annorlunda. Det är spännande och utmanande men ibland ganska tungt att få var med och göra det lilla vi kan för att hjälpa människor här, och det är gott att ha Gud att gå till både i vardagen och när det känns alltför svårt.
Med vänliga hälsningar
Lars Even, Amanda och Samuel Övregaard
Støtt gjerne prosjektet vi jobber med i Nepal på Normisjons kontonummer: 1503.02.13537
Merk Prosjektnr:114.98.847 ”Okhaldhunga sykehus”.