sigve.vidnes posted on august 20, 2009 13:27
Hej igen kära Okhaldhungavänner!
Det är med visst vemod och stor saknad som vi skriver augusti månads Okhaldhunga times, redan en bit på väg därifrån med siktet inställt på Sverige men med en stor bit av hjärta och hjärna lämnad i arbetet på sjukhuset och bland människorna vi kommit att lära känna.
Men för att börja lite tidigare den gångna månaden så har vi även denna gång några patienter att berätta om.
Kraniotomi nummer 2
Strax efter det att vi kom till Okhaldhunga i mitten av mars fick vi assistera Erik på en ganska ovanlig operation. Det var en kraniotomi, vilket innebära att man öppnar en bit av skallbenet för att lätta på det tryck på hjärnan som kan uppkomma efter ett skalltrauma med blödning strax under skallbenet. Vi var mycket glada att vi varit med på den operationen när vi nu fick in en 12-årig flicka som ramlat ca 4 meter och slagit sig i huvudet. Hon kom gåendes in och vår kollega kunde föra ett normalt samtal med henne då hon lades in för observation. Under kvällen blev hon allt sämre, svarade inte på tilltal, rörde sig asymmetriskt och hade så småningom tydliga tecken på att något tryckte på en del av hennes hjärna. I Nepal är det vanligt att man inte tillåter att någon opereras om man inte har en manlig släktings tillåtelse och den här flickan hade bara sin mamma med sig och det fanns ingen möjlighet att få tag på pappan. Detta kunde ha inneburit stora problem, men den här mamman var stark och väldigt mån om att allt som var möjligt att göra skulle göras för flickan. Strax efter midnatt började vi operationen. När vi öppnat skallbenet såg vi direkt det stora koagel som tryckte på hjärnan. Efter att under ett par timmar försiktigt tagit bort de största delarna av koaglet kunde vi stänga huden igen och be att det skulle vara tillräckligt för att hennes hjärna åter skulle fungera normalt. Det var det! Redan nästa morgon försökte hon prata med oss utlänningar på ronden och det var inte på grund av henne som samtalet gick knackigt utan av våra fortfarande mycket bristfälliga nepalikunskaper. Snart åt hon, gick omkring och satt utanför sjukhuset och pratade med folk. Ca en vecka efter operationen kunde vi skriva ut henne. Att se en sådan förändring från att ett barn är döende till att det åter är fullt fungerande och i princip som vanligt igen (om än med mycket kort frisyr) är en fantastisk upplevelse och något av det mer upplyftande man får vara med om som doktor.
Strax före operationen, medvetslös.
Under operationen.
En vecka efter operationen, på väg hem.
Osteogenesis imperfecta
I Nepal är det betydligt mer vanligt med frakturer mitt på lårbenet än vad det är i Sverige. Det brukar behövas ett trauma med relativt hög energi för att det starka benet ska brytas och i Nepal uppkommer detta ofta på grund av att så många människor, unga som gamla, klättrar mycket i träd för att hugga ner blad till foder för sina djur och att de då faller från höga höjder. Det är också vanligt att man faller i de branta bergssidorna och ådrar sig frakturer. För ett par veckor sedan blev det dock uppenbart för oss att det inte alltid krävs stora krafter för att ett lårben ska gå av….
Då kom en 16-årig flicka in till sjukhuset som suttit på en liten pall, bara ca 20 cm upp från marken, när den plötsligt rämnade och hon föll till golvet. Även detta lindriga trauma gjorde att höger lårben bröts rakt av. Det visade sig sedan att hon tidigare också haft en lårbensfaktur på vänster sida, en trolig underbensfraktur tidigt i barndomen och ett underben som haft ett avvikande utseende efter ett lätt trauma. Hon hade också en del andra tecken som tydde på att hon har relativt mild form av en ovanlig, medfödd sjukdom som heter Osteogenesis imperfecta och som innebär att man inte kan bilda ett starkt skelett utan väldigt lätt får frakturer. Hon ligger nu, liksom ett par andra patienter för tillfället, i sträckbehandling för att rätta till felställningen i låret och få en bra läkning.
Undernärd igen och slapp i muskulaturen
I mars kom den här lilla flickan undernärd till sjukhuset. Hennes mamma hade varit sjuk och mist mjölkproduktionen och flickan hade under en lång tid bara fått risvatten. Det blir man inte stor och stark av! Hon var inlagd först på sjukhuset och sedan på näringscentret under en ganska lång period och ökade då fint i vikt. För ett par veckor sedan kom hon så åter till vår mottagning för uppföljning. Det visade sig nu att hon gått ner ett kilo i vikt och inte gjort några motoriska framsteg senaste månaderna. Hon kan fortfarande inte sitta självständigt eller krypa fastän hon är ett år. Flickan är dock glad och nöjd och har lärt sig säga några få ord. Det är inte alltid lätt att veta vad som är orsak och verkan i en sådan här situation. Är det undernäringen som gett henne motoriska bekymmer eller är det en sjukdom som ligger bakom både hennes motoriska senhet och hennes dåliga viktuppgång?
Enormt stor och vacker fjäril
Det finns en sida hos Erik Böhler som kanske inte alla känner till och som har inspirerat oss att se saker från en liten annan sida här ute. Han är passionerat intresserad av insekter av alla de slag och har samlat många av dem på bild. Detta har gett oss inspiration att, så långt det varit möjligt, försöka se på alla små kryp som figurerat i och utanför vårt hem med mer av intresse och mindre avsky. Vi har nu också fått en liten samling ”kryp vi inte har hemma- mapp” i vår dator. För några kvällar sedan fick vi belöningen för vårt tålamod med myror, spindlar, ödlor och diverse andra små vänner, när denna gigantiska och fantastiskt vackra fjäril
slog sig ner på våra kläder och händer när vi var på väg hem från en avskeds-Momo-fest (en speciell rätt med ångkokt kött i deg – väldigt gott) en ganska sen kväll.
Inte flygtåget direkt…
Efter ca fem månaders arbete på sjukhuset, många nya vänner där och i kyrkan, korta och lite längre vandringar i vacker natur, ett hem där Samuel lärt sig gå, klättra, kasta sten mm var det så dags att börja bege sig hemåt Norden igen. Som vi skrev i det senaste brevet så är den närmaste flygplatsen, 4 timmars vandring bort, stängd för reparation så vi hade några olika alternativ för hur vi skulle ta oss till Kathmandu. Inget av dem kändes direkt smidigt får vi väl tillstå. Till slut bestämde vi oss för att gå till nästa flygplats för att undvika de farliga och ofta avstängda vägarna och en bussresa på nästan ett dygn i monsunvärmen och –fuktigheten med en 1,5-åring.
Vi gav oss iväg vid 5-tiden på morgonen. En av de två som skulle gå med oss och hjälpa oss med packningen kom först inte, regnet fullkomligt forsade ner och innan vi knappt kommit utanför sjukhusområdet var fötterna genomgeggiga. Det kändes som ett hopplöst projekt vi gett oss in på när vi sakta begav oss uppför den branta bergssidan. Så småningom anslöt dock den andre bäraren, regnet lättade och benen kändes starkare. Fram till lunchtid blev det en ganska behaglig vandring upp till Patale, ca 1500 höjdmeter över Okhaldhunga.
Sedan kom den verkliga utmaningen! Himlen öppnade sig igen, regnet forsade ner och vi visste att vi var tvungna att gå åtminstone drygt fyra timmar till innan vi kunde stanna för att sova. Tre av de timmarna gick rakt nedför, på glashala stigar. Vi var ganska darriga i knäna, men glada och tacksamma att ingen skadat sig allvarligt, när vi kom ner till botten av dalen och vände uppåt igen, nu ivrigt påhejade av de blodiglar som hungrigt väntade på oss på stigen.
Vi var glada när vi nådde fram till Gharma där vi stannade över natten. Vilken annorlunda vandringsupplevelse det blev nästa morgon när vi steg upp väldigt tidig, gav oss iväg medan stjärnorna fortfarande lyste från en klar himmel och luften var klar och ljummen! När solen så småningom steg visade det sig att vi var i en dal som var väldigt vacker, där fattigdomen inte verkade så påtaglig som på många andra ställen och med ett av Himalayas berg i bakgrunden. Det blev en väldigt fin avslutning på vår vandring och det var perfekt väder också för flygtrafiken så vi kom iväg under förmiddagen. Nu befinner vi oss i Pokhara för ett par dagars semester innan det åter bär av mot Kathmandu och vidare hemåt.
Vi är oerhört glada och tacksamma för den tid vi fått ha i Okhaldhunga, allt vi fått lära oss, alla människor vi lärt känna. Tack för de förböner vi fått under vår tid där ute, de har behövts och vi känner att vi blivit rikt välsignade. Nästa Okhaldhunga times kommer nog i oktober om vi får gissa, då det åter är nordbor på plats där ute.
Vi lämnade sjukhuset med två väldigt duktiga kollegor, dr Bhim och dr Sarwani och är övertygade att de kommer att fortsätta ett mycket bra arbete de kommande månaderna. Den tidiga morgonen när vi drog iväg därifrån stod också den nye direktören där och sa adjö. Vi skrev i förra brevet att vi tror att han är rätt man på rätt plats och det har vi nu än mer belägg för. Han har en starkt tjänande och samtidigt ledande ådra och har hittills visat prov på mycket klokhet och initiativkraft i arbetet och privat är han en glad, inlyssnande och fin människa. Vi är väldigt glada att han är kvar där ute nu.
Allt gott till er alla!
Hälsningar
Lars Even, Amanda och Samuel